En verklighetsfrånvänd säkerhetspolitik

Det är inte svårt att dra associationer till det kalla krigets dagar nu för tiden. Ryssland uppträder allt mer aggressivt, och i Stockholms skärgård finkammar försvaret vattnen i jakt på något.

Jag tänker undvika spekulationer förrän det finns fakta att ta ställning till, men sannolikt jagar man en rysk ubåt, miniubåt eller annan undervattensverksamhet. Det svenska försvaret har ju konstant varit under nedskärning både under Alliansen och den tidigare socialdemokratiska regeringen. Numera har vi ju ett så kallat insatsförsvar, ett försvar mer lämpat åt internationella aktioner, Afghanistan som exempel, istället för det som borde vara huvuduppgiften: att försvara det svenska territoriet.
I våras kom försvarsberedningen fram till att anslagen, för första gången sedan länge, kommer behöver öka. De ökade anslagen väntas dyka upp i regeringens budget, men den nuvarande utvecklingen öppnar för fler debatter och konflikter på området.

När nu de flesta diskuterar höjningar av försvarsanslagen så finns det ett parti som utgör ett undantag: Feministiskt Initiativ. Att partiet är direkt fientligt till försvaret kan knappast komma som någon överraskning för den som hängde med i valrörelsen, men personligen var jag av åsikten att det mest handlade om en naivitet över hur försvarspolitik fungerar. Med den nuvarande utvecklingen i Ryssland skulle det vara omöjligt i längden att förespråka ett minskat försvar i en tid där vi behöver vara bättre förberedda. Men icke.
I Expressen skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd att den ryska ubåt som sannolikt inkräktar på svenskt vatten bara "gör sitt jobb".

Den upptrissade upprustningsdebatten som pågått de senaste månaderna når allt högre höjder. Försvarsmakten har lokaliserat en ubåt och plötsligt blir utländska farkoster misstänkta för att vara ett militärt hot mot Sveriges säkerhet. Men för att tala lite klarspråk så har inga hot riktats mot Sverige. Att ubåtar finns i gränstrakterna är inte ett hot om krig, det tillhör deras arbete.

Stockholms skärgård utgör inte "gränstrakterna". Gränsen ligger sisådär tolv sjömil utanför land, inte precis vid kusten. En ubåt såpass nära kan ägna sig åt att spionera, sabotera eller ett flertal andra aktiviteter, av vilka ingen är positiva för Sverige. Det ska också ses i ljuset av flertalet andra kränkningar av svenskt luftrum som ägt rum den senaste tiden, där ryskt flyg har befunnit sig lågt innanför "gränstrakterna".
Ryssland kommer sannolikt inte att anfalla Sverige imorgon, men man testar gränserna, ser hur god vår beredskap är och vad reaktionerna blir.
Schyman visar också upp en intressant brist på historiekunskap.

Skrämselbilden som målas upp att Försvarsmakten inte kan skydda Sverige vid ett eventuellt militärt angrepp är historielös. Sverige har aldrig kunnat, och kommer aldrig att kunna, mäta sig med militära stormakter.

Faktum är att det var Sverige som var stormakten runt Östersjön för några hundra år sedan. Det är lätt att rada upp exempel, men det är mest komiskt att Schyman kallar bilden för historielös när hon själv inte verkar ha koll på svensk historia. Ett försvar är inte heller tänkt att kunna besegra Ryssland, det är inte realistiskt i nuläget. Däremot kan man göra det så kostsamt och krångligt som möjligt att försöka inta ett land. Krig är dyra historier, och ju längre de drar ut på tiden desto kostsammare blir de. Ett försvar har en avskräckande effekt.

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.

 Det här är, minst sagt, en enögd syn på försvarspolitiken. Det är också talande vilka konflikter som Schyman INTE nämner. När kurderna i Kobane slåss för att hålla ISIS borta, definitivt ett exempel på en organisation som sysslar med våld mot kvinnor, upprätthåller de då en "patriarkal samhällsordning"? Vad ska man göra istället, sänka vapnen och ge upp?
Problemet med FI:s analys på området är det vanliga, man prioriterar det feministiska perspektivet och ignorerar verkligheten i form av ideologier, krig, ekonomiska intressen och andra faktorer. Istället letar man efter patriarkala strukturer i varenda buske.

Det finns många säkerhetspolitiska orosmoln idag. Kriget i östra Ukraina, Rysslands massiva upprustande, annekteringen av Krim, ISIS folkmord i Irak är reella frågor som man måste ta ställning till. Svaret på de frågorna är inte "rusta ned" med hänvisning till några diffusa patriarkala strukturer som ska ligga och lura bakom närmaste buskage. Mäns våld mot kvinnor och klimatförändringarna är allvarliga frågor, men det betyder inte att man kan ignorera hela säkerhetspolitiken.
Uttalanden som dessa visar med all önskvärd tydlighet varför FI inte ska sitta i riksdagen.