Ett viktigt val

Då sade Jesus till dem: "Så given Kejsaren vad Kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör". Och de förundrade sig högeligen över honom. (Markusevangeliet 12:17)

 Citatet ovan är enligt somliga det första argumenten för den kristna sekularismen, med kyrka och stat som separerade enheter som var och en sköter om sitt eget område. Staten sköter om politiska verkligheten med skatter, lagar och styre medan kyrkan sköter om den spirituella världen. Med tanke på att det är kyrkoval imorgon så finns det anledning att reflektera lite extra över detta.
Är du inte medlem i Svenska Kyrkan så har du sannolikt ingen aning om att det är kyrkoval, vilka man väljer och till vad. Exponeringen i media tenderar att vara klen, valdeltagandet är oftast mycket lågt och kyrkopolitiken kommer oftast i skymundan. Lyckligtvis har jag satt in mig i alla aspekter av valet så att du ska slippa.
Inledningsvis kan det vara bra att konstatera att jag själv kandiderar för en nomineringsgrupp (parti), så jag är inte opartiskt. Läsare som vill ha en 100% objektiv bild av kyrkopolitiken gör klokt i att ta mina åsikter med en nypa salt.

Den vanliga politiken har partier, kyrkopolitiken har nomineringsgrupper, vilket i praktiken är nästan samma sak. Generellt sett så har kyrkovalet mer eller mindre samma politiska partier som man hittar i riksdagen. Officiellt sett så är det bara tre av de politiska nomineringsgrupperna som har samma namn som sina moderpartier: socialdemokraterna, sverigedemokraterna och centerpartiet. Även om de andra partipolitiska nomineringsgrupperna rent formellt är fristående så är det mest en fasad, de flesta har direkta eller indirekta kopplingar till riksdagspartierna. Dock finns det tre stycken partipolitiskt obundna nomineringsgrupper som fullständigt saknar koppling till riksdagspartierna: Frimodig kyrka, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och min egen grupp Öppen Kyrka (ÖKA).

När det kommer till kyrkopolitiken så är det två saker som jag starkt opponerar mig mot: motståndare till kvinnliga präster och/eller samkönade äktenskap samt partipolitisk påverkan av kyrkopolitiken. Prioriteringen är i den ordningen, kan tilläggas. Här kanske mindre insatta läsare undrar varför man fortfarande diskuterar kvinnliga präster eller samkönade äktenskap, med tanke på att Svenska kyrkan numera har öppnat upp för bådadera. Frågan är, dessvärre, levande i allra högsta grad. Här är problemet mellan de tre partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna. ÖKA driver en linje som sannolikt framstår som vettig för de flesta i samhället. Det ska inte vara någon skillnad mellan manliga och kvinnliga präster, kyrkan ska viga alla oavsett kön och vara välkomnande för alla, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller grad av aktivitet. Tyvärr är det här principer som POSK och Frimodig kyrka inte ställer upp på. Frimodig kyrka vill i praktiken ha det som på 1800-talet då kvinnor inte fick bli präster, homosexuella betraktades som syndare och bara de som var tillräckligt religiösa hade något att säga till om. Det är förstås inte det man säger rätt ut, men läser man mellan raderna så är det rätt lätt att se hur åsikterna egentligen går. POSK, å andra sidan, är en oerhört bred nomineringsgrupp. Så bred, faktiskt, att man verkar företräda alla åsikter, även de åsikter som går emot varandra. Bland annat anser man att det "finns plats i kyrkan för både perspektivet att kvinnor inte kan bli präster och perspektivet att kön är irrelevant". En liknande linje avseende samkönade äktenskap drev exempelvis POSK:s ordförande Hans-Olof Andrén i en debattartikel i Dagens Samhälle:

Frågan om samkönad vigsel är ett utmärkt exempel. Kyrkomötet har beslutat att både uppfattningen att äktenskapet omfattar även samkönade par, och uppfattningen att äktenskapet bara är till för man och kvinna, ryms inom kyrkans bekännelse och kan leva parallellt i kyrkan. Samkönade par har rätt till vigsel – och de flesta präster viger med glädje – men enskilda präster är inte skyldiga att viga. Detta förstår inte samhällspolitikern Stefan Löfven som nyligen uttalade att nya präster måste viga alla par. 

Men högkyrkliga och gammalkyrkliga behövs också i kyrkan, tillsammans med lågkyrkliga och folkkyrkliga – människor är olika, och för POSK är det viktigaste att evangeliet om Jesus Kristus förkunnas, i ord och handling. Förkunnelsen är naturligtvis nära förbunden med kulturfrågorna, såsom kyrkomusiken, körverksamheten och samarbetet med det lokala kulturlivet, och med bevarandet av kulturarvet i dess både materiella och immateriella form – debatten om den nya kyrkohandboken engagerade en stor del av kultursverige.

I verkligheten har POSK alltså ingen egentlig åsikt vad gäller den rätt viktiga frågan om samkönade äktenskap, de stöder alla åsikterna samtidigt. Emellanåt hör jag i diskussioner runt exempelvis kvinnoprästmotståndare att man nu borde lämna dessa personer i fred och låta dem hållas. Det finns poänger i att den här synen är en relik från förr och att vi inom en generation eller två sannolikt inte kommer ha kvar särskilt många sådana företrädare i Svenska Kyrkan. Numera prästviger man ju inte personer som anser att kvinnor inte kan vara präster. Däremot ställer jag mig emot att man ska lämna den typen av personer "i fred". Jag beklagar, men argumenterar du för diskriminering och negativ särbehandling utifrån en persons kön så förtjänar du inte att bli lämnad i fred. Antingen håller man käft eller så får man finna sig i att kritiseras. Det här att toleranta människor ska tolerera intolerans är ju ett problem som även förekommer i det sekulära samhället, bland annat i samband med Nordiska motståndsrörelsens kommande demonstration i Göteborg. Ska ett tolerant samhälle tolerera organisationer eller rörelser som vill införa ett intolerant samhälle? Den brittiske filosofen Karl Popper formulerade den så kallade "toleransparadoxen" runt detta dilemma.

Less well known is the paradox of tolerance: Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them. — In this formulation, I do not imply, for instance, that we should always suppress the utterance of intolerant philosophies; as long as we can counter them by rational argument and keep them in check by public opinion, suppression would certainly be unwise. But we should claim the right to suppress them if necessary even by force; for it may easily turn out that they are not prepared to meet us on the level of rational argument, but begin by denouncing all argument; they may forbid their followers to listen to rational argument, because it is deceptive, and teach them to answer arguments by the use of their fists or pistols. We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant.

Popper menade således att ett tolerant samhälle måste förbehålla sig rätten att undertrycka intoleranta åsikter när det är åsikter som inte låter sig bekämpas med rationella argument. Så nej, jag anser inte att man ska tolerera intoleranta åsikter, oavsett hur jobbigt företrädarna för dessa anser att det är att bli kritiserad. För att återgå till POSK så verkar de dock ha en konsekvent linje: att göra kyrkan mindre demokratisk. Bland annat vill man att företrädarna högre upp än lokalnivå ska väljas via ombud, lite som de fungerar i det amerikanska presidentvalet. Resultatet blir att bara personer som är mycket engagerade i församlingen eller anställda i Svenska kyrkan har någon realistisk chans att bli valda, istället för att varje medlem har en demokratisk möjlighet att påverka valet av företrädare till alla nivåer. Om de vanliga medlemmarna tycks POSK för övrigt inte ha några högre tankar. I kyrkans tidning formulerade exempelvis deras ordförande Hans-Olof Andrén sig på följande sätt om de vanliga medlemmarna:

När man har så oerhört många medlemmar som är så oengagerade i kyrkan är det inte mycket värt att lyssna på dem, för de vet ju inget. Vi är glada för dem, det ger bra ekonomi, men de kan inte styra verksamheten.

Detta uttalande tog han sedan tillbaka, men det är inget jag lägger någon större trovärdighet vid. Mycket känns igen från POSK:s i övrigt elitistiska syn på Svenska kyrkan, där bara de som är tillräckligt aktiva, tillräckligt troende och tillräckligt kunniga ska ha något att säga till om. Samtidigt som exempelvis samkönade äktenskap fortsätter att vara en relevant fråga så vägrar POSK ha någon konkret åsikt utan gömmer sig istället under en paroll om "öppenhet". POSK:s öppenhet innebär dock att tolerera intoleranta åsikter istället för att driva på för en progressiv utveckling. Min egen nomineringsgrupp är däremot föredömligt tydlig på området.
Slutsatsen är att bland de partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna så är POSK och Frimodig kyrka helt opålitliga. Den ena verkar vilja ha en kyrka där enbart de som är tillräckligt aktiva har något att säga till om medan båda är oförmögna att göra sig av med en gammal, utdaterad syn på kvinnor och HBTQ-personer.

Partipolitiken i kyrkan är i sig också ett problem. Officiellt sett så är kyrka och stat separerad, men i verkligheten så hänger sig staten i form av de politiska partierna envist kvar. Det är förståeligt, Svenska Kyrkan är Sveriges största organisation och det parti som kontrollerar kyrkomötet (kyrkopolitikens motsvarighet till riksdagen) har en mäktig röst till sitt förfogande. Det har också märkts av eftersom det allt oftare klagas över politiseringen av Svenska kyrkan och huruvida samfundet för en egen linje eller den linje som dikterats av riksdagspartierna. Det är också anmärkningsvärt med tanke på att andra religiösa samfund är fria från den sortens påverkan. Nu verkar dock intresset från de politiska partierna ha ökat eftersom Sverigedemokraterna uppgett att de ska storsatsa på kyrkovalet. Min personliga åsikt är att det är ett logiskt felslut att tro att en politisk ideologi skulle vara relevant i kyrkovalet. Nu riskerar vi att i kyrkopolitiken få samma infantila bråk runt Sverigedemokraterna som redan pågår i riksdagen. Det är synd, eftersom Svenska kyrkan är ett viktigt samfund som förtjänar bättre.

I slutändan, utifrån prioriteringen av mina egna frågor, väljer jag hellre en politiserad kyrka ett litet tag till om det leder till att förpassa motståndare till kvinnliga präster och samkönade äktenskap till historiens skräphög. De partipolitiska nomineringsgrupperna är åtminstone föredömligt tydliga på det området. Trots det rekommenderar jag var och en som vill ha en modern och progressiv kyrka fri från partipolitisk klåfingrighet att rösta på Öppen Kyrka, om inte annat för att hålla SD och svartrockarna på en armlängds avstånd. Och skulle ni bo i Örgryte pastorat i Göteborg (Härlanda, Björkekärr, St. Pauli och Örgryte församling) så vore det väldigt uppskattat om ni lade en röst på mig till kyrkofullmäktige. Jag lovar att stå upp för de frågorna och mota tillbaka intoleranta grupper så fort som tillfälle ges.