Röd vårdpopulism

Under rubriken "stoppa privatiseringar och gräddfiler i vården" presenterade socialdemokraterna under dagen ett antal nya förslag på förändringar man vill göra inom sjukvården. Med mindre än en månad kvar till valet så gäller det ju att passa på. Själv är jag konsekvent skeptisk till sjukvårdspolitiska utspel eftersom jag, som anställd inom sjukvården, oftast ser att det handlar om att snygga till fasaden snarare än att ta tag i de problem som egentligen finns. I Aftonbladet menar man att förslagen går ut på att stoppa privatiseringar inom sjukvården och motverka "gräddfiler" som personer med sjukförsäkring påstås ha. Vill man ha bättre insyn i förslagen så är det naturligtvis bästa att läsa dem i detalj på socialdemokraternas hemsida. Efter en grundlig genomläsning inser jag dock att de flesta förslagen är baserade på direkta lögner eller problem som inte existerar. Låt oss ta en titt.


Det första förslaget avser mest att landets existerande sjukhus inte ska privatiseras och att man ska se över ersättningssystemen. Brist på detaljer gällande det senare gör det svårt att kontrollera och generellt så förespråkar jag inte att fungerande offentliga verksamheter ska säljas ut för sakens skull. Det anmärkningsvärda kommer diskret insmuget i sista stycket.

- Stopp för tvångsprivatiseringar
Socialdemokraterna ser hur privatiseringarna i vården skapar problem och vill därför ta bort lagstiftningen (den så kallade ”tvångs-LOV”) som tvingar landstingen att alltid ge privata vårdcentraler rätt att starta oavsett behov.

Till att börja med är rubriken felaktig. Det är inte en "privatisering" att starta en privat vårdcentral. Om man däremot tar en offentlig vårdcentral och låter den gå över i privat ägo så handlar det om en privatisering. Det är som att hävda att det är ett förstatligande när en ny offentlig vårdcentral öppnas. Utöver det oklart vilka "problem" som socialdemokraterna ser med den privata vården. Det som socialdemokraterna här kallar för "tvångsprivatisering" är helt enkelt möjligheten för en privat vårdgivare att etablera sig utan att landstinget har veto och att patienterna har rätt att välja en privat vårdcentral. Relevant i sammanhanget är ju att landstinget är den aktör som driver de offentliga vårdcentralerna och därmed är en konkurrent till de privata alternativen. Vad socialdemokraterna vill här är att landstinget ska kunna hindra nya vårdcentraler från att etablera sig och därmed begränsa antalet vårdgivare som patienterna har att välja mellan. Det här är ungefär lika vettigt som om McDonalds hade veto ifall Burger King eller Max skulle vara intresserade av att starta en restaurang i en stad som de tidigare redan är etablerade i. Vansinnigt, givetvis.
Anledningen till att man kallar det "tvångsprivatiseringar" och inte något mer rättvisande som "ingen etableringsfrihet" eller "nej till valfrihet i vården" är att ordet ger mer negativa associationer. Alla är ju emot tvång. Att det sedan inte är sant gör tydligen detsamma.


Andra punkten rör de så kallade "gräddfilerna" i vården.

- Förbud mot att köpa sig före i kön
Vi vill införa ett förbud mot att köpa sig före i kön i offentligt finansierad vård och samtidigt garantera insyn i hur privata vårdgivare hanterar försäkringspatienter i vårdköer.

Det vore ju fruktansvärt om det gick till på det här sättet som socialdemokraterna beskriver ovan. Går det att köpa sig före i de offentliga vårdköerna? Gud förbjude!
Lyckligtvis är det inte heller sant eftersom vårdförsäkringarna inte fungerar på det sättet. Har du en försäkring så har ditt försäkringsbolag en överenskommelse med en, ofta privat, vårdgivare. Använder du dig sedan av försäkringen så hamnar du i en kö som varierar från försäkringsbolag till försäkringsbolag. Den här kön är dock en helt annan än den som den genomsnittlige patienten utan försäkring hamnar i om man går till akuten. Personer med vårdförsäkring betalar således inte för att få någon "gräddfil" i kön, man betalar för att gå ur kön och ställa sig i en annan kö. Vårdförsäkringar är ju inget som socialdemokraterna är särskilt förtjusta i, det är sannolikt därför som man nu förmånsbeskattar den från och med juli i år. Naturligtvis är det inte så som regeringen själv beskriver det, utan man hävdar att man nu täppt till en "gräddfil". På vilket sätt det utgör en "gräddfil" att betala för en privat sjukvårdsförsäkring vid sidan av den offentligt finansierade vården som man redan betalar via skattesedeln framgår dessvärre inte. Förmånsbeskattningen gör att sådan vård nu också blir dyrare jämfört med offentlig sjukvård. Det grundar sig naturligtvis i att socialdemokraterna och vänsterpartiet tror att alla med privat sjukvårdsförsäkring är höginkomsttagare. Tanken är dem helt främmande att en stor del av personerna är vanligt folk med normala jobb som bara är i behov av snabb specialistvård om olyckan väl skulle vara framme. Utifrån det så är det oklart vad ett förbud rent konkret skulle innebära efter företeelsen som socialdemokraterna drar en lans mot inte existerar i verkligheten.


Det här är de centrala delarna av förslagen. Övriga förslag, som utökad offentlighetsprincip och utökat regelverk inom den digitala vården, är egentligen av mindre betydelse. De centrala delarna är begränsning av den privata sektorn och ytterligare kostnader för personer med sjukvårdsförsäkring. Gemensamt för dessa är att de inte har något att göra med de problem som just nu finns inom sjukvården. De flesta känner till att sjukvården genomgår en kris. Köerna är långa samtidigt som man lider av personalbrist. I praktiken är det brist på alla yrkesgrupper, såväl läkare, sjuksköterskor, undersköterskor som medicinska sekreterare. Med mindre personal så finns det färre vårdplatser vilket leder till att kapaciteten minskar, tiden det tar att få vård ökar och köerna växer. Detta, i sin tur, bidrar till en alltmer påfrestande arbetsmiljö för vårdpersonalen. Detta i kombination med en hierarkisk och trög organisation med begränsad möjlighet till karriärsutveckling om man inte är läkare leder till att folk slutar. Lönerna är också till större delen oproportionerligt låga, om man inte är läkare. Det här beror i sin tur på att de flesta tjänsterna inom sjukvården är traditionellt kvinnodominerade jobb och historiskt sett har betraktats som någon slags volontärarbete. Dålig lön, pressande arbetsmiljö och brist på karriärsutveckling är ett utmärkt recept på avgångar. Många väljer att söka sig till den privata sektorn, där både lönerna och arbetsmiljön tenderar att vara bättre, eller till andra landsting med något bättre villkor, beroende på var i Sverige man bor. En del omskolar sig helt enkelt till någon annan bransch. Det här är givetvis ett problem.



Istället för att hantera den problematik som många vårdanställda anger som orsaken till att de överväger att sluta så ägnar sig landstingen till större delen åt att putsa fasaden. Man genomför tillfälliga åtgärder för att kunna hantera de återkommande toppar när patienttrycket är som högst, men inget långsiktigt arbete görs. Det här är oavsett om landstinget styrs av höger- eller vänsterpolitiker. Under mandatperioden har Västra Götalandsregionen exempelvis styrts av moderaterna som av allt att döma gör ett lika värdelöst arbete som socialdemokraterna gjorde innan dem.
Inom vänstern ser man, kanske inte helt oväntat, den privata sektorn som problemet. Om bara inte den privata sektorn lockade iväg de anställda med bättre löner så skulle sjukhusen kunna bemannas och det skulle inte finnas någon kris, tycks man resonera. Tanken är naiv, för den förutsätter att vårdanställda accepterar vilka skitlöner som helst så länge det inte finns någon annan arbetsgivare att välja mellan. Socialdemokraterna hoppar dock entusiastiskt på frågan, ivriga att hitta en klassisk höger-vänsterkonflikt efter att ha behövt vara ansvariga för den pinsamma hanteringen av migrationsfrågan, transportstyrelsen och nedskärningen av LSS under valrörelsen.
Problemet är, vilket vem som helst med marginell insyn i vården begriper, att den privata sektorn i nuläget är nödvändig för att sjukvården inte ska kollapsa. I och med den numera nedröstade Reeplau-utredningen som föreslog ett vinsttak på operativt kapital så uttalade sig Läkarförbundet, Vårdförbundet och Vårdföretagarna. Man menade att en sådant förslag riskerade att belasta den offentliga sjukvården långt bortom dess kapacitet och att det var orimligt att försöka tvinga tillbaka anställda som lämnat den offentliga sjukvården på grund dåliga villkor. Av allt att döma så kommer socialdemokraterna att försöka sig på samma sak igen under nästa mandatperiod.
Den nuvarande strategin tycks vara att med en dåres envishet hävda att valet i september är en "folkomröstning om välfärden". Det här är för att hitta en tydlig vänster-högerkonflikt och slippa prata om LSS, migrationspolitiken och andra mer genanta frågor. Problemet är att det nuvarande sjukvårdspolitiska utspelet inte kommer att förbättra sjukvården över huvud taget, snarare öka trycket på den offentliga vården. Det här är tragiskt eftersom sjukvården är värd ett helhetsgrepp. Det går sannolikt att vända utvecklingen med seriösa satsningar på arbetsmiljö och lönefrågor, men istället väljer socialdemokraterna att göra plakatpolitik av det och kasta skit på den privata sektorn. Letar man efter ett parti som tar sjukvården på allvar istället för att plocka billiga politiska poänger så är detta parti sannolikt inte socialdemokraterna.