Till den representativa demokratins försvar

Winston Chruchill ska ha sagt att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, men undantag för alla andra styrelseformer som också prövats. Generellt sett fångar det verkligheten rätt bra. Demokratin har sina fel och brister, naturligtvis, men alternativen är så mycket värre. Det är också ett ord som folk i politiska sammanhang älskar att slänga runt utan vidare övervägande om vad det betyder. Exempelvis kommer frekvent anklagelser från SD:s supportrar att det är "odemokratiskt" att regeringen eller Alliansen inte vill förhandla med dem. Emellanåt vurmas det för olika former av direktdemokrati, och somliga blickar nostalgiskt tillbaka på demokratin som användes i Athen under antiken, trots att det i högre grad var en oligarki än vad vi associerar med ett demokratiskt styrelseskick. Det senaste försöket att "fixa" demokratin verkar komma från journalisten Anna Ekström (ingen relation till ministern med samma namn) som i en debattartikel i Expressen argumenterar för att folk inte bara ska rösta på politiska partier, utan även på koalitioner.

Bland annat behöver vi en utvidgad rösträtt. Vi måste få välja både parti och koalition. Dessutom ska vi kunna begära att partierna i förväg redovisar de program som de olika kombinationerna skulle ge. Först när vi fått en ordentlig varudeklaration kan vi sätta oss in i vad vi egentligen röstar för. Då kan vi också tvinga våra företrädare att samarbeta som vi önskar. De behöver samtala över gränser inom folket, vilket är parlamentets syfte.
Med en utvidgad rösträtt skulle vi alltså få två förbättringar: en stärkt demokrati och ett stabilare parlamentariskt läge. Politikerna skulle kanske klaga över att tvingas samarbeta, men det vore ingen förlust för demokratin. I en demokrati är folkets makt över partierna att föredra framför motsatsen.

Man kan nog med lätthet se varifrån det här argumentet kommer. Inför det här valet så verkar hälften av partiernas argument bestå av någon variant av "Vi står emot Sverigedemokraterna". No shit. Andra hälften av argumenten tycks bestå i att motståndaren inte alls står emot Sverigedemokraterna, eller i varje fall inte lika bra. Exempelvis så "problematiserade" Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson att Alliansen sannolikt inte skulle ha parlamentariskt stöd att genomföra sina reformer utan SD:s stöd. Att detta också gäller regeringen undvek han dock finkänsligt att påpeka. Vidare så kände sig Centerpartiet tvingade att gå ut med en debattartikel i Aftonblader efter att socialdemokraternas representanter i förorten "informerat" väljarna om att centern tänkte samarbeta med SD, något som verkar tämligen osannolikt. Alltför mycket av diskussionen handlar om att försöka kladda SD på motståndarsidan snarare än att komma med konkreta förslag på vilken politik man själv vill driva de kommande fyra åren. Vid första anblick verkar det därför som om någon slags deklaration av vilka partier man kan tänka sig att samarbeta med vore nödvändig. Dessvärre är den representativa demokratin mer komplex än så.
När Ekström menar att den parlamentariska demokratin "inte riktigt fungerar" så hänvisar hon till att man inte vet vilka partier som tänker samarbeta med vilka. Hon har dock fel, för det är precis så den parlamentariska demokratin fungerar. Den grundläggande principen är att vi, väljarna, väljer företrädare som under en mandatperiod sköter beslutsfattandet åt oss. Om vi anser att de gör ett bra jobb så kan vi ge dem förnyat förtroende efter fyra år. Anser vi, å andra sidan, att ett parti drivit helt andra frågor än vad de lovade inför valet så kan man visa sitt missnöje genom att rösta på någon annan. Ekströms idé om att partiernas koalitioner eller samarbeten måste vara godkända på förhand är dock direkt ogenomförbar. Till att börja med så tillverkas de första koalitioner och regeringar först efter valdagen. Om ett parti får ensam majoritet så finns det ju inget behov att samarbeta med någon annan. En massa andra faktorer väger också in, som det parlamentariska läget, blockens storlek, om alla partierna fortfarande sitter kvar i riksdagen, osv. Frågan dyker också upp om hur man ska hantera samarbeten. Exempelvis så sitter vänsterpartiet inte i regeringen, men ger ändå stöd till regeringen och har ett visst inflytande över den förda politiken. Behöver ett sådan samarbete godkännas?
Det förekommer ju också att exempelvis Sverigedemokraterna röstar för motioner från regeringen eller Alliansen utan att det föregåtts av några samtal eller överenskommelser. Måste man i så fall som parti lägga ner sina röster om man misstänker att "fel" parti kommer att rösta. Vad gäller för blocköverskridande överenskommelser eller motioner där i stort sett alla partier är överens?
Parlamentariska samarbeten täcker, med andra ord, ett mycket bredare spektrum än att du antingen har ett formaliserat samarbete eller inte. Parlamentarisk demokrati består av otaliga förhandlingar, kompromisser och diskussioner, vilket är anledningen till att alla löften i en valrörelse inte kan genomföras. Tur är väl det, för den enda som kan garantera vilken politik som genomförs är en diktator.

Innan man börjar komma med diverse hemmasnickrade modifikationer på den parlamentariska demokratin som riskerar att göra systemet ännu mer omständligt så är det kanske en god idé att använda sig av de inbyggda mekanismerna för ansvarstagande - att rösta. Om ditt parti driver helt andra frågor än vad de lovat, rösta på någon annan med bättre principer. Jag lovar att det får effekt när mandaten, och partistödet, minskar. Det minst produktiva man kan göra är dock att fortsätta rösta på ett parti för att man "alltid har gjort det", trots att man är missnöjd över vad partiet har gjort de senaste fyra åren. Att rösta blankt är ännu mer korkat, eftersom det är motsvarigheten till att bränna upp valsedeln och kasta bort sin demokratiska rättighet. De flesta partier har ju trots allt någon form av principer som man i viss mån kan förlita sig på att de följer. Vänsterpartier lär till exempel inte plötsligt börja vurma för en större privat sektor inom skola och omsorg, så alla frågor kan inte kompromissas bort. Om partiet du röstade på vid förra valet visat sig vara en obotlig kappvändare utan principer, rösta bort dem. Att ge dem förnyat stöd är samma sak som att säga "snyggt jobbat, här har ni fyra år till". I demokratin ingår trots allt plikten att som väljare göra ett informerat val och se valdagen som möjligheten att byta ut dåliga politiker.