Inkluderingsperspektivet är ett gissel

Skolan är i fokus idag, efter att Alliansen presenterat sitt skolpolitiska utspel.
Det i korthet tre förslag som presenteras: grundskolan ska utökas till tio år, obligatorisk sommarskola för de som inte fått godkänt i kärnämnena ska införas och de som efter nian inte har behörighet till gymnasiet ska kunna gå ett extra år för att komplettera sina kunskaper.
Det är bra förslag, som har potential att hjälpa de som inte riktigt når fram till ett godkänt slutbetyg. Det finns fortfarande fler problem med skolan som behöver åtgärdas, men det är positivt att Alliansen rör sig åt rätt håll.
Inte helt oväntat resulterade utspelet i en hel del gnäll från socialdemokraterna. I en debattartikel på Aftonbladet muttrar Magdalena Andersson och Ibrahim Baylan över att Alliansen ägnar sig åt "symbolfrågor".

Nu riskerar skoldebatten att återgå till detta destruktiva läge. Den borgerliga regeringen lyfter upp nya små symbolfrågor som avgörande för skolans framtid – så som mer katederundervisning, betygsättning istället för skriftliga omdömen för 10-åringar, mer provskrivning och andra frågor som riskerar att ha liten, ingen eller motsatt effekt.
Det blir allt mer uppenbart att regeringen driver dessa symbolfrågor inte av en tro på att det hjälper våra barn – utan av taktik. Den behöver helt enkelt dölja det faktum att den är fullständigt splittrad i de tre stora frågorna som är avgörande för skolans framtid. Det interna bråket i regeringen om dessa frågor är nu tydligare än någonsin

Man ska kanske inte kasta sten när man sitter i glashus. Socialdemokraterna och deras inofficiella samarbetspartners, vänsterpartiet och miljöpartiet, har helt olika syn på skolan. Det råder inte direkt någon enighet över skolpolitiken på den vänstra sidan av det politiska spelfältet. Faktum är att vi inte har någon aning om vad socialdemokraterna ämnar göra ifall de vinner valet, artikeln nämner lite diffust mindre klasser, mer specialpedagoger, gnäller över det fria skolvalet och framställer skattesänkningar som en motsättning mot ökade resurser till skolan. Samtidigt vill vänsterpartiet avskaffa både det fria skolvalet, läxor och betygssystemet, medan miljöpartiet vill ha en "anti-auktoritär" skola.
Samtidigt menar Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida att det är "bristen på likvärdighet" som är problemet med skolan.

Jag skulle vilja inta motsatt åsikt: svensk skola är alldeles för likvärdig, och det är ett av problemen. Sedan ett antal år tillbaka så har det så kallade "Inkluderingsperspektivet" varit styrande som pedagogisk modell i skolan. Perspektivet bygger, i korthet, på att eleverna i så stor utsträckning som möjligt ska delta i den normala undervisningen, inte separeras i specialklasser eller mindre grupper. Det här är ett perspektiv som är förödande för de som antingen befinner sig högst upp, de ambitiösa och begåvade eleverna, eller längst ned, i synnerhet de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag tänker lägga viss fokus på de senare.
Skolan i sig har egentligen en väldigt strikt och, för vissa, onaturlig struktur. Man går tidig morgon till sen eftermiddag, förväntas sitta still och tyst i grupper på 20-30 personer och äta gemensam lunch. Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är i varierande grad allergiska mot stora grupper och för många sinnesintryck. Har man grav autism, exempelvis, är det fullständigt omöjligt att fungera i ett normalt klassrum, oavsett hur gärna man vill.  De som är ovanligt begåvade, å andra sidan, har motsatt problem, de tvingas sänka sin nivå för att matcha resten av eleverna.
Inkluderingsperspektivet är egentligen en förvriden form av jämställdhet, där alla tvingas in i en luddigt definierad norm. Om man passar in i normen, vilket många gör, så fungerar det bra, men för de som inte passar in så fungerar det mer som en tvångströja.
Många debattörer på vänstersidan hävdar att det fria skolvalet är orsaken till segregeringen i svensk skola, men jag tror snarare att den tydliggör ett problem som borde varit uppenbart tidigare. Föräldrar till driftiga och begåvade elever flyttar sina barn från skolor eftersom de inte utvecklas i sina gamla skolor. Så, ska bra elever tvingas gå kvar i dåliga skolor för att snygga till statistiken? Givetvis inte.
Eftersom alla elever än individer med egna talanger, förutsättningar och problem så går det inte att tvinga in samtliga i någon fördefinierad mall.

Det här kommer dock vänsterblocket aldrig att erkänna, eftersom deras syn på jämställdhet innebär att alla inte bara ska ha samma rättigheter, utan också samma förutsättningar. Samhället efter skolan är aningens mer förlåtande, eftersom det faktiskt finns arbeten för de som är kreativa, excentriska eller avvikande.
Det är dock tragiskt att det politiska block som i störst utsträckning pratar om mångfald också är de som är kvickast att försöka tvinga in alla i en fördefinierad mall.

Rättelse:
Efter att fått en del kommentarer från en läsare och blivit rättad på en punkt så är det nödvändigt att lägga in en rättelse. Inkluderingsperspektivet, så som det formuleras i styrdokumenten, bygger på att den vanliga undervisningen ska anpassas så att den fungerar för alla, inte att alla ska göra samma sak.
Jag ska också betona, vilket inte framgick tydligt nog tidigare, att jag bara förespråkar specialgrupper när det gäller elever med grava funktionsnedsättningar som inte fungerar i normala sociala situationer.
Det jag däremot vänder mig mot är bristen på flexibilitet när skolan möter elever som inte passar in i en bekväm mall och, framför allt, politiker som i sin iver att uppnå "jämställdhet" vägrar acceptera att somliga föds, och under resten av livet kommer att ha andra förutsättningar än vad som är "normen".
Detta framgick dock inte tydligt nog i texten ovan, så det är nödvändigt att jag betonar det.