Mystiskt resonemang om hedersmord

Upplevda kränkningar och brist på självdistans har varit på tapeten i veckan, efter Jonas Gardells numera berömda skämt på Twitter om Islam. Resultatet blev ett ramaskri från bland annat miljöpartisten Björn Lindgren, som för ett underligt resonemang om vad man får skämta om och inte.

Dagens debatt hamnar lite i samma spår, men berör något betydligt mer allvarligt.

Som ett led i regeringens arbete att motarbeta hedersrelaterat våld lanserade polisen en informationsfilm i avsikt att hjälpa unga flickor som sitter fast i hedersstrukturer att kontakta polisen. Gott så.
En som är av en helt annan åsikt Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings Universitet. Han menar att filmen är rasistisk. Nyligen bemötte Integrationsminister Erik Ullehag kritiken mot filmen.

Här hamnar Stefan Jonsson i den fälla som stora delar av det svenska samhället tidigare satt fast i. Resonemanget bygger på att vi ska gå försiktigt fram när vi diskuterar hedersvåld för att inte stigmatisera människor. För mig är kritiken obegriplig. Det är klart att vi kan stå upp mot främlingsfientlighet och rasism samtidigt som vi bekämpar hederskulturer. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom. Följden av ett sådant resonemang är nämligen farlig, den är att vi inte vågar ta tag i hedersförtrycket. Och effekten är då att vi sviker flickor bara för att de har en viss etnisk tillhörighet.

Självklart ska grupper inte kollektivt skuldbeläggas för enskilda övergrepp, men vi ska aldrig tillåta att någon gömmer sig bakom en religion eller en viss etnisk tillhörighet för att försvara övergrepp. Kulturrelativism hör inte hemma i vårt land. I Sverige har varje enskild individ rättigheter som ska främjas och skyddas. Bemötandet från skolan, polisen eller de sociala myndigheterna ska vara detsamma oavsett om det är Emma eller Fadime som söker hjälp.

Jonsson, å sin sida, var kvick att själv lämna en replik:

Filmen ramas in av en skildring av en ung flicka som förbjuds att gå på fest. Att tonåringar och deras föräldrar är oense om vilka slags fester som är lämpliga och hur länge det är rimligt att vara ute är knappast knutet till religiös eller etnisk tillhörighet. När man gör just denna situation till metafor för ”osvenska” mäns kontroll över kvinnor, framträder ett märkligt budskap: flickor med visst ursprung förväntas ringa polisen när deras familjer försöker ställa regler och villkor för utetider.

Det saknas inte situationer när det är befogat att vända sig till polisen. De är alltför många, och en ­hotad människas anmälan bör alltid tas på största allvar. Men jag frågar mig varför just ”invandrar­föräldrars” begränsande av sina döttrar frihet (och vilka ton­åringar har inte begränsningar i sin frihet?) a priori ska kodas som en polisiär fråga snarare än en social.

Och:

Ullenhag vänder sig mot kulturrelativismen och hävdar att en flicka ska bemötas likadant oavsett hon heter Emma eller Fadime. Just det. Och om Ullenhag förstod innebörden i sina ord skulle han inte godta en film, en poliskår eller en politik som behandlar Emma och Fadime som väsensskilda.

Problemet är att man inte kan påstå att det inte existerar någon skillnad på Emma och Fadime. Det gör det, dessvärre, och det är just det som är problemet. Hedersrelaterade brott härstammar ur en syn på familjens struktur som inte är kompatibel med det svenska samhället men mer förekommande i andra delar av världen. Hedersmord och dylikt är ett integrationsproblem, och därför är risken större att det snarare är Fadime än Emma som utsätts för det. Därför behövs det riktade åtgärder mot just hedersvåld, snarare än att man behandlar det som "vanliga" fall av misshandel eller dylikt. Upplysning och informationsarbete är förstås det första steget, och det är vad man ägnar sig åt nu.
Vad gäller skillnaden mellan "invandrarföräldrars" begränsande, som Jonsson uttrycker det, och vanligt begränsande av hur sent en tonåring får komma hem eller vilka fester han eller hon får vara på är att i en hederskultur så finns det en övre smärtgräns. Vid något stadium blir det socialt acceptabelt att misshandla eller, i värsta fall, döda om en tonåring går "för långt".
Jag får medge att jag säkerligen gjorde mina egna föräldrar förbannade ett flertal gånger under tonåren, men någon risk för att bli misshandlad om jag kom hem för sent fanns det i regel inte. Det är så det ska vara.

Sanna Rayman på Svenska Dagbladet skriver klokt i ämnet:

Jonsson uppfattar att filmen uppmanar tjejer med utländsk bakgrund i största allmänhet att vända sig till polisen om de inte får gå på fest. (Genom att tvisten kodas så.) Varför han tror det förstår jag inte. Filmen vänder sig uttryckligen till flickor och kvinnor i hedersförtryck. Inte, vilket Jonsson verkar tro, till tjejer med ”invandrarföräldrar”.
”Invandrarföräldrar” är för övrigt bara ett av de i onödan luddiga begrepp som Jonsson tar till för att beskriva och kritisera filmen. Han talar även om att filmens scenarier blir en ”metafor för ”osvenska” mäns kontroll över kvinnor”. Men inte heller detta stämmer ju! Filmen handlar inte om ”osvenska män” i största allmänhet, vad det nu ens ska betyda. Varför använder Jonsson så otydliga och märkliga begrepp, när han mycket väl vet att målgruppen för filmen är både specifik och tydlig – unga som drabbas av hedersförtryck? Inte unga som vägras partaj, inte unga med ”invandrarföräldrar”, inte unga som drabbas av ”osvenska män”. Om detta är vad Jonsson läser in i en film bara för att dess skådespelare har mörkt hår så är han att beklaga. Har han funderat på att det kanske kan vara hans blick som stereotypiserar, snarare än filmen?

Jonsson står för någon slags feg acceptans som jag för övrigt finner högst irriterande. Det handlar, likt frågan om Gardells skämt, att man ska vara försiktig när man har att göra med "främmande" kulturer så att inte någon blir upprörd. Det skickar dock signaler att man kommer undan med den här typen av beteende, så länge man använder en främmande kultur, religion eller dylikt som täckmantel. Majoriteten av gångerna så är det dessutom inte företrädare för den "utsatta" gruppen som replikerar, utan vita medelklassvenskar som Stefan Jonsson som talar över huvudet på dem som han påstår att han värnar om.
Det, om något, är att förolämpa människor.