Den sovande debatten

Det tycks inom vänstern existera någon slags manisk besatthet runt boken Fredrik Reinfeldt skrev som ung medlem i Moderata Ugdomsförbundet. Boken skrevs 1993, för tjugo år sedan, när Reinfeldt var 28 år och långt ifrån den partiledare och sedemera statsminister som han är idag. Trots tiden som har gått verkar det finnas folk som är fullt övertygade att Reinfeldts bok än idag sammanfattar vad han "verkligen tycker".

Som ett exempel, gå in på valfri artikel på Aftonbladets hemsida som handlar om Reinfeldt, läs artikelkommentarerna. Man brukar inte behöva scrolla särskilt långt ner innan man hittar kommentarer i stil med "Läs det Sovande Folket, där står vad Reinfeldt egentligen tycker!".
Hur mycket av det som du själv skrev för tjugo år sedan tycker du är ett värdigt testamente för all framtid? Själv är jag inte särskilt förtjust i tanken på att exempelvis mitt tjugo år gamla presentationsbrev som jag skrev i ettan (ettan i grundskolan, inte på gymnasiet) skulle vara särskilt passande idag om jag skulle vilja sammanfatta mig själv.

Trots detta så marscherar debatten på, nu har Reinfeldts tjugo år gamla bok till och med blivit en pjäs.(!)

Nu sätts Det sovande folket upp som teaterpjäs av en grupp med samma namn. I spetsen dramatikern Johanna Emanuelsson, som 2009 emottog Kommunisternas kulturstipendium. Det har talats om att uppsättningen handlar om att komma maktpersonen närmare, förstå honom bättre. På teaterns hemsida säger man ”att efter snart två mandatperioder av moderat styre låta samhällsmedborgarna i Stockholm få ta del av de visioner som vår nuvarande statsminister och hans regering vilar många av sina tunga politiska beslut på.” Mhmm, just den kommentaren kanske inte känns så initierad, även om man får lyfta på hatten för att teaterensemblen har lyckats skapa rejält med uppmärksamhet.

Någonstans här slår man sig för pannan. Hur många politiker baserar sina tunga politiska beslut på sådant de skrev för tjugo år sedan? Själv tror jag att Reinfeldt har vuxit upp något sedan han skrev boken, blivit äldre och sannolikt lite klokare. Det vore mer än lovligt korkat att påstå att den 48-årige Fredrik Reinfeldt har precis samma åsikter och visioner som den 28-årige Fredrik Reinfeldt.
Jag har själv inte sett pjäsen, eftersom den gick upp i Stockholm, och jag tenderar att undvika politisk kultur producerade av folk som har fått kommunistiska kulturstipendium. Någon som har sett pjäsen är dock Karin Pettersson på Aftonbladet. Hennes ledarartikel handlar dock inte så mycket om pjäsen som om boken:

Boken ”Det sovande folket” präglas av en extrem känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning och brist på empati. Annorlunda uttryckt: nyliberal narcissism av svåraste art.

Först målar Fredrik Reinfeldt upp en framtidsvision där:
Socialdemokraterna har hittat ett sätt att styra vädret genom ”klimatologiska ­anläggningar”.
Socialdemokraterna har avskaffat beröring eftersom ”känslor var inte rättvisa, det ledde till ett samhälle med olika känslor”.
Socialdemokraternas samhälle styrs av en diktator kallad ”Välfärdsstatens härskare”.
Detta är alltså en bok skriven av en vuxen man. I dag vår statsminister.
Sedan följer en politisk analys.
Den är mycket illa skriven. Och i grunden djupt obehaglig.

Välfärdsstaten, det vill säga skola, sjukförsäkringar, vård och omsorg, erbjuder inte trygghet.
Den passiviserar. Den gör människan till en idiot.
Människan är strikt nyttomaximerande, nöjd med att slippa jobba och leva gott på bidrag. Eller nej, inte alla. Bara en del – det ”sovande folket”. Den ”vakna människan” äter fullkornsbröd, vaknar före väckarklockan, är plågsamt lillgammal och skriver brev till mormor.
Boken präglas av en uppdelning av människor. De vakna och de sovande. De närande och de tärande. De som ger, och de som ­bara tar och tar och tar.
Egentligen är det märkligt: Centerpartiets Annie Lööf har fått utstå spott och spe för att hon angett nyliberala profeten Ayn Rand som politisk förebild. Samtidigt har Sverige en statsminister som 28 år gammal – samma ålder som Lööf då hon blev partiledare – skrivit ett fullständigt vansinnigt politiskt manifest där svenska folket anklagas för att vara ”offer för socialdemokratisk hjärntvätt” och ”mentalt handikappade”.

Det finns en tydlig skillnad mellan Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf. Annie Lööf är ledare för centerpartiet, och har därmed ett avsevärt större inflytande över deras politik än 28-årige Fredrik Reinfeldt, som under den tiden var ordförande i Moderata Ungdomsförbundet. Man kan ju vända på det - ska man i all evighet älta politikers gamla försyndelser?
Under Mona Sahlins korta period som partiledare, exempelvis, så gnälldes det varje gång borgerliga debattörer tog upp "Tobleroneaffären". Detta trots att förskingring av skattemedel åtminstone i mina ögon utgör ett större problem än en tveksam politisk skrift. Hur många tveksamma uttalanden, underliga affärer och mystiska skrifter skulle man inte hitta om man tittade tjugo år tillbaka i tiden hos vem som helst?
Karin Pettersson fortsätter med:

”Det sovande folket” är en usel bok, ett pekoral. Samtidigt är det bra att den debatteras igen. För det ­råder inget tvivel om att den människosyn boken ger uttryck för också präglar dagens politik.
Själv skulle jag inget hellre önska än att vi kunde ha en diskussion om de ämnen boken tar upp. Tror vi att sämre trygghet skapar mer initiativkraft, eller tvärtom? Är fattigdom en sporre, eller ett hinder?
I myten lyfter Narcissus aldrig blicken, utan dör stirrande på sin egen spegelbild.
Det har gått sju år i med Alliansen. Det blev inte så bra.
Kanske är det dags att vakna nu, Fredrik Reinfeldt?

Själv skulle jag helst av allt önska att vi dömer politiker utifrån deras gärningar i den tid de lever i, istället för suspekta böcker med två årtionden på nacken. Såvida man inte har ägnat sig åt direkta brott, naturligtvis.
Ur flera perspektiv existerar inte längre det Sverige som fanns 1993, och Fredrik Reinfeldt är inte heller han samma person som för tjugo år sedan. Folk förändras över tid, det är ett faktum.
Den politiska debatten mår bäst av att den fokuserar på nutiden istället för att blicka tillbaka tjugo år i jakt på argument.