Otydlig politik den bästa politiken

Om du någon gång skulle finna dig själv som oppositionspolitiker mot ett styre som dalar i förtroendemätningarna, låt mig ge dig ett gott råd - var otydlig.

Det är lätt att se om man studerar förra riksdagsvalet. Det var, då som nu, mitt i en ekonomisk kris, folk förlorade sina jobb och ville ha en lösning. Regeringen tappade stöd till oppositionen, och många ansåg att Alliansen troligtvis skulle åka ut vid valet 2010. Dock, varje gång oppositionen försökte vara konkret så minskade deras siffror, och till experternas förvåning så satt regeringen kvar.
När väljarna är missnöjda projicerar man förhoppningarna man har på oppositionen, såvida oppositionen inte har definierat var de står. Det är därför politiskt taktiskt att vara luddig, att inte tydligt definiera vad man vill göra rent konkret, enbart konstatera att "det löser vi när vi får makten". Samtidigt så är det livsfarligt för regeringen att vara luddig, eftersom man förväntas ta kommandot och leverera rejäla, konkreta lösningar.
Otydligheten gäller dock inte hur länge som helst, vid valet så röstar folk i regel på alternativ, så förr eller senare tvingas alla att lägga korten på bordet.

Stefan Löfvén har i stora drag byggt sin framtoning på "less is more" och varit sparsam med sina uttalanden. En av hans föregångare, Håkan Juholts, problem var att han pratade på, lovade än det ena och än det andra, vilket gjorde det lätt för någon med grundläggande kunskaper i matematik att förstå att politiken inte gick ihop. Det börjar dock bli dags att lägga korten på bordet även för Löfvén, och man börjar undra vad han egentligen har.
Företrädare för folkpartiet ställer samma fråga i en debattartikel i Dagens Nyheter. Man menar att det är "omöligt" att utvärdera socialdemokraternas jobbpolitik:

Stefan Löfven har deklarerat ett nytt socialdemokratiskt mål för politiken: att ”Sverige mellan 2014 och 2020 ska öka antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU”. Ett viktigt intellektuellt renhållningsarbete fram till valet blir att kontrollera hur Socialdemokraterna har tänkt att detta ska genomföras i verkligheten och inte bara i statistiken.
Att S har specificerat att målet ska uppnås genom fler i arbete och fler arbetade timmar är kanske ett försök att vara konkret. Problemet för Löfven blir ändå att arbetslöshetsprocenten påverkas av mycket annat än sysselsättningen och antalet arbetade timmar.
Dessa två förändringar vore bra för ekonomin, men sänker inte nödvändigtvis arbetslösheten. Märk väl, Sverige hade förra året den högsta sysselsättningsgraden i hela EU efter Holland, men ändå drygt åtta procents arbetslöshet.

Det där med statistik är en lustig sak. Göran Perssons regering hade en förkärlek för att förtidspensionera och dumpa arbetslösa in i åtgärder, där de inte statistiskt sett registrerades som "arbetslösa". I Sverige räknas också studenter som arbetslösa, trots att de flesta studenter inte kommer att söka ett fast arbete förrän de är färdiga med sin utbildning. Statistik behöver alltså inte överensstämma särskilt bra med verkligheten.
Frågan blir då: kommer socialdemokraternas mål om "lägst arbetslöshet i Europa" resultera i lägre arbetslöshet eller bara i bättre siffror?

Men, varför har Sverige en högre ungdoms- och studerandearbetslöshet än andra? Några observationer:
För det första: arbetslöshetstalen för svenska studerande ligger långt över nivåerna i många andra länder, medan arbetslösheten bland icke-studerande inte är särskilt mycket högre i Sverige än på andra håll. Det är i åldersgruppen 15 till 19 år som Sverige sticker ut. Här var arbetslösheten i maj 2013 hela 46 procent.Men det handlar inte om rotade personer med försörjningsbörda utan mest om skolungdomar som söker tillfälliga jobb, och när de inte får sådana (tillfälliga) jobb registreras de som arbetslösa. De sociala umbärandena för arbetslösa i denna grupp kan antas vara begränsade jämfört med samma antal individer i andra grupper av arbetslösa.

Av personlig erfarenhet vet jag också att ambitionen i jobbsökandet är betydligt högre om man är arbetslös på "heltid" än om man studerar. Extrajobben innebär en viss förstärkning i kassan, men är inte livsnödvändigt i ett land där studenter får studiemedel.
Själv hade jag enbart sporadisk anställning under terminerna, men sommarjobbade under juni-augusti, och jag vet att många andra bara sommarjobbade. Skulle man mäta arbetslöshet för studenterna under sommarmånaderna så skulle siffran då sannolikt vara lägre.

För det andra: länder med omfattande lärlings­program för gymnasieelever, så som Österrike och Tyskland, har betydligt lägre ungdomsarbetslöshet i åldersgruppen 15-19 år. Det beror bland annat på starkare koppling till arbetsmarknaden för studerande.
Men det beror också på ett räknefenomen: att lärlingar som får ekonomisk ersättning i statistiken registreras som ”sysselsatta” och inte som ”arbetslösa” när de söker jobb. I Tyskland utgjorde lärlingarna 2011 över 30 procent av alla unga sysselsatta. I Sverige har vi knappt några lärlingar alls – än så länge.
Det är klart att detta faktum vid en jämförelse påverkar de svenska arbetslöshetstalen negativt, och sannolikt så att skillnaden i sociala förhållanden för likartade studerande framstår som större än de är.

Åter igen, det här handlar om statistik frisering och inte om faktiskt lägre arbetslöshet. Man kan få helt olika siffror beroende på hur man mäter. Skulle arbetslösa i arbetsmarknadsutbildningar, exempelvis, räknas som "sysselsatta" så skulle vi sannolikt få en lägre arbetslöshet på papperet i Sverige, men arbetslösa är de icke desto mindre.Resten av artikeln utvecklar det jag tidigare skrivit, att studenter syns i statistiken på sommaren eftersom de behöver jobba extra.
Här vore det tacksamt om studier på heltid blev just studier på heltid, alltså där studiebördan var sådan att man behövde lägga 40 timmar i veckan på dem, som motsvarar en normal arbetsvecka. Jag kan allvarligt säga att de flesta utbildningar jag själv läst på universitetet inte kommit i närheten av den studiebördan.
Då får man också, givetvis, anpassa studiemedlen så att elever inte ska behöva extrajobba för att det ska gå runt.

Avslutningsvis:

Sammantaget: det är olämpligt att som politiskt mål rakt av jämföra arbetslöshetsprocenten i olika länder, och att inte till exempel bry sig om längden på arbetslösheten eller vilka grupper som är arbetslösa.Socialdemokraternas otydliga treudd av mål – ”lägst arbetslöshet i EU”, ”sysselssättning” och ”arbetade timmar” – fångar inte alls upp sådana avgörande aspekter och gör en meningsfull utvärdering av en S-politik närmast omöjlig.

En annan svaghet i socialdemokraternas målsättning är att den ordagrant gäller "lägst arbetslöshet i EU" till 2020. Det är ett taktiskt val, eftersom vallöftet då kan återanvändas i nästa val, även om det inte är uppfyllt. 2020 kan Löfvén mycket väl vara på väg ut och därmed inte längre behöva bry sig om hur arbetslösheten ser ut. Hittills är den enda konkreta åtgärden S har föreslagit att man ska starta en utredning, under ledning av Mårten Palme, för att kolla hur resten av Europa hanterar sin arbetslöshet. Gissningsvis kommer utredningen att kallas för "Palmeutredningen" för att vinna billiga poäng på den helgonstatus som Olof Palme mer eller mindre har hos vänstern.
Risken finns dock att det här vallöftet inte leder till något mer än en frisering av statistiken. Det finns ju inga konkreta åtgärder att bedöma, så det är omöjligt att se.
Frågan är om Löfvén vill ha lägst arbetslöshet i EU i praktiken eller på papperet. Det senare är förstås mycket lättare att genomföra, och mycket mer praktiskt inför nästa valrörelse.