Ett parti fritt från politik

Politik är att vilja, sade Olof Palme för ungefär femtio år sedan. Även om jag inte direkt tillhör Palmes fans så är citatet väldigt passande för situationen i dagens politiska värld. Vad vill egentligen Olof Palmes eget parti, socialdemokraterna?

Tja, säg det.

På Aftonbladets ledarsida, av alla ställen, kan man idag läsa förvånansvärt nyanserad kritik av socialdemokraterna, appropå socialdemokraternas skuggbudget. Karin Pettersson skriver:

Socialdemokraterna finansierar en del av sin politik genom att säga nej till några av Anders Borgs allra dummaste förslag, som sänkt krogmoms och lägre arbetsgivaravgifter för unga. Men det räcker inte – skillnaderna i politiken blir ändå för små.
Retoriskt, eftersom Löfven får svårt att med trovärdighet attackera Reinfeldts skattesänkningar när han accepterar de flesta av dem.
I sak, eftersom Socialdemokraterna om de vinner kommer att ha svårt att finansiera det de faktiskt vill göra.
Val handlar om framtiden. Det människor i Sverige undrar nu är inte vad Socialdemokraterna hade gjort om de suttit vid makten i dag, utan vad de tänker göra om de faktiskt vinner valet. På den frågan har dagens budget inget svar.
Stefan Löfven satsar nu på att Anders Borg kommer att lova väljarna ett sjätte jobbskatteavdrag nästa år, och att Socialdemokraterna kan gå till val på att säga nej till det.
Det hade varit bättre om han hade vågat ta strid för sin egen politik.

Problemet, som jag ser det, är att socialdemokraternas politik till stor del bygger på populism. Man var först emot ROT-avdraget, men bytte fot när man insåg att det var populärt hos väljarna. Vad gäller det femte jobbskatteavdraget så för man ett ännu mer förvirrat resonemang. Socialdemokraterna menar att jobbskatteavdraget är ineffektivt och ett slöseri med pengar, man tänker rösta mot det men har lovat att låta det vara även om man själv skulle vinna valet. Det är inte ett hållbart sätt att resonera på.
Tycker man att något är enbart negativt så finns det ingen anledning att inte avskaffa det, men vad som driver socialdemokraterna är till största delen att vinna valet, sakpolitiken kommer i andra hand.
Lovar man att ta bort de femte jobbskatteavdraget så kan Reinfeldt triumferande deklarera att socialdemokraterna går till val på höjda skatter. Socialdemokraterna själva har målat in sig i ett hörn eftersom deras ekonomiske talesperson Magdalena Andersson redan har lovat att de inte tänker gå till val på höjda skatter. Det är pest eller kolera, antingen så sviker man sina egna idéer eller så har man ljugit för väljarna. Därför kastas politik som eventuellt kan ge Alliansen fördelar i argumentationen överbord, allt för att kunna vinna valet 2014. Det tycks nämligen vara det enda socialdemokraterna vill.

Det komiska är att i slutändan spelar det ingen roll hur man jonglerar i just den här frågan. Socialdemokraternas hypotetiska regeringsbygge inkluderar miljöpartiet, ett parti som vill höja skatterna för de stackars satar som råkar ha en bil. Bor man på glesbygden eller jobbar inom transportindustrin så innebär miljöpartiets politik i högsta grad en "skatt för vanliga löntagare".
Höjda skatter är vad socialdemokraterna står för, vare sig man vill erkänna det eller ej. Om man inte ens har ryggrad nog att stå upp för sin egen politik, hur hade man då tänkt vinna valet?