Idag så är det dags. Valdagen.
Jag har själv inte röstat än, men kommer att promenera ned till vallokalen efter att det här inlägget är skrivet.
Har ni ännu inte röstat? Gör det idag. Kom ihåg: röstar man inte så har man inte heller någon rätt att gnälla på politikerna under den kommande mandatperioden.
Just på valdagen tänkte jag ta lite tid och blicka framåt och se vad som eventuellt väntar.
I opinionsundersökningarna har det pratats mycket om Alliansen vs. "de rödgröna", men faktum är att de rödgröna inte existerar. Alliansen, å sin sida, är ett officiellt samarbete mellan fyra stycken stundom olika partier medan oppositionen mest definieras av att alla tillhör vänsterblocket, med undantag för Sverigedemokraterna, och alla vill se någon annan än Alliansen i regeringsposition. Där tar dock likheterna slut, för till skillnad från under förra valet så står inte två allianser mot varandra. Den enda som tror på det gamla röd-gröna samarbetet tycks vara Jonas Sjöstedt, som med en dåres envishet har räckt ut hand efter hand till socialdemokraterna för att återuppliva det gamla samarbetet.
Vinner Alliansen så har man en god uppfattning om vad som väntar. Man har gått ut med ett gemensamt valmanifest och alla förslagen är färdigförhandlade och klara. Olika partier kan få mer utrymme för sin politik beroende på hur valet går, men det är bara en naturlig följd av valet.
Vad får vi om vänsterblocket vinner? Ingen vet, inte ens Stefan Löfven.
Sedan Löfven blev partiledare har Fredrik Reinfeldt konstant pressat honom på regeringsfrågan. Jag själv tyckte att det blev lite påfrestande att frågan konstant skulle tas upp i tid och otid. I brist på bättre argument, tycktes det. Tiden har dock gett Fredrik Reinfeldt rätt. Idag är det valdag, och vi vet inte särskilt mycket mer om Löfvens eventuella regeringssammansättning idag än vi gjorde när frågan först tog upp.
Socialdemokraterna har nämnt miljöpartiet som en "naturlig samarbetspartner", men S och Mp tillsammans har i de senaste mätningarna färre mandat än alliansen så en röd regering måste rimligtvis söka stöd på annat håll. Vänsterpartiet har gått hårt fram under valrörelsen med sin "Inte till salu"-paroll och korståg mot privata aktörer i välfärden. Socialdemokraterna tycks dock vara måttligt intresserade av att ha Sjöstedt i regeringen, då varje närmande från V:s sida har bemötts av kall tystnad från S. Det är inte direkt så att man klandrar Löfven för det. Vänsterpartiet var en av orsakerna till att de rödgröna förlorade förra valet, eftersom Mona Sahlin var tvungen att ägna sig åt ständig skadekontroll varje gång vänsterpartiet kom med ytterligare något förvirrat vallöfte. Man tycks har lärt sig av läxan, och håller vänsterpartiet på en armlängds avstånd.
Sjöstedts hot om att vägra sätta sig i en regering som inte tar avstånd till vinster i välfärden är i varje fall ett tomt sådant. Vad har han egentligen för alternativ? Stödja Alliansen? Är det något som vänsterpartiet hatar men än vinster i välfärden så måste det väl vara ytterligare en mandatperiod under borgerligt styre, så alla hot om att inte stödja Sjöstedt om man inte får gehör för sina frågor är tomma. Det finns ingen annan som vill samarbeta med vänsterpartiet, det verkar inte ens som om Löfven vill göra det. Det är ingen slump att han för en tid sedan gjorde inviter till folkpartiet, som har ungefär lika mycket stöd som vänsterpartiet och sannolikt inte kommer att åka ur riksdagen under överskådlig tid.
Är den eventuellt röda regeringskonstellationen okänd så är det inget mot vilka frågor man tänker driva. Till och med den "naturliga samarbetspartnern" miljöpartiet är oense med socialdemokraterna på flera viktiga områden. Socialdemokraterna vill till exempel investera mer i försvaret och återinföra allmän värnplikt, miljöpartiet vill avskaffa det. En annan viktigt fråga är kärnkraften. Det är väl känt att Löfven själv vill stärka kärnkraften, men partilinjen är att avveckla på väldigt lång sikt. Under överskådlig tid ska dock inga större förändringar ske. Här vill miljöpartiet dock börja stänga ned reaktorer så fort som möjligt. Vad de ska ersättas med är oklart.
Det är ytterst osannolikt att socialdemokraterna skulle kunna förhandla bort miljöpartiets dogmatiska motstånd mot kärnkraften, så kompromisser kommer att behöva ske. Vänsterpartiet, å sin sida, har en uppsjö av frågor där man har radikalt annorlunda inställning än socialdemokraterna och miljöpartiet, vinsterna i välfärden är bara ett exempel.
Ett annat parti som jag har lagt en hel del krut på att granska är Feministiskt Initiativ. Mitt huvudproblem med dem är att de tycks lida av "miljöparti-syndromet", där man mest får positiv uppmärksamhet i media och de mindre bra aspekterna i deras politik "glöms bort". Detta i kombination med att deras medlemmar är väldigt aktiva på sociala medier gör det fullt relevant att granska dem. Ett av huvudproblemen med FI är att de inte har någon ekonomisk politik. Notera att jag skrev "inte har".
Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, två andra partier som jag ogillar, har en dålig ekonomisk politik. Vänsterpartiet, å sin sida, har en allt för stor förkärlek till höjda skatter som lösningen på allt, medan sverigedemokraterna gravt överskattar besparingseffekterna av en minskad invandring. FI har däremot inte ens gjort ett försök att redogöra för hur deras politik ska finansieras. Förslagen som redovisas i partiprogrammet, som för övrigt är ett hopkok av auktoritär vänsterpolitik, beräknas kosta omkring en halv biljon (alltså runt 500 miljarder), vilket motsvarar ungefär halva statsbudgeten. Under Almedalen gjorde FI en extremt välvillig tolkning av sin ekonomiska politik och dess kostnader, men inte ens de finansieringarna var övertygande. Bland annat så ska utgifterna finansieras genom att alla skattepengar som är gömda utomlands ska hämtas tillbaka. Hur detta mirakel ska gå till är okänt, då skatteverket i åratal har försökt få tillbaka de här pengarna utan att lyckas.
Kontentan är att FI lovar allt till alla utan att bry sig om hur man ska betala för det hela. För att sätta siffrorna i proportion så är 500 miljarder mer än kostnaden för varenda jobbskatteavdrag Alliansen har infört och försvarets samlade kostnader. FI:s politik är helt enkelt oseriös.
Det hela blir ju inte bättre av att de som röstar på FI har notoriskt dålig koll på vad som står i partiprogrammet, om de ens har läst det. Rätt många hävdar att de röstar på "ideologin" eller "feminismen", oavsett vad som står i partiprogrammet. Det är ungefär det sämsta man kan göra i ett val - att rösta på fel parti av fel anledningar. De som tror att FI:s intåg innebär att det kommer att föras någon nytänkande feministisk politik kommer att bli besvikna. Kommer FI in i riksdagen så kommer de sannolikt också att ingå i vänsterblockets regeringsunderlag, vilket ger ytterligare en huvudvärk för Stefan Löfven.
Sammantaget så är vänsterblocket ett kaos av olika åsikter, ofta in konflikt med varandra utan någon egentlig regeringskonstellation. Man kommer sannolikt att kunna enas runt Löfven som statsminister om blocket får majoritet, men det kommer att bli verkligt intressant när budgeten ska bestämmas. Då ska alla dessa åsikter enas runt någon slags konkret politik. Ingen vet vilken slags budget det kommer att resultera i, om något över huvud taget kommer att träda fram. Samtidigt har Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson deklarerat att man hellre ser ett nyval än ytterligare en mandatperiod med samma typ av invandringspolitik. Risken är då överhängande att SD torpederar budgeten för båda blocken.
Risken är alltså överhängande att nästa mandatperiod blir en kaotisk sådan om vänsterblocket får majoritet, kanske rentav med nyval. Det enda positiva är att det i praktiken garanterar en borgerlig seger vid nästa val.
Min förhoppning är givetvis att Alliansen får fortsatt majoritet och att extremistpartier som FI och SD får så lite som möjligt att säga till om. Hur det slutar får vi dock se ikväll, och jag önskar alla lycka till, oavsett vad ni röstar på.
Må bästa parti vinna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar