Nu när valresultatet har lagt sig så är det lätt att konstatera att det inte blev någon seger för Alliansen. Utgången var lite väntad, men jag försöker alltid vara optimistisk fram till det sista.
Tiden har kommit för att inse faktum. Vänsterblocket vann och jag lyfter på hatten. Lycka till, det lär ni behöva de kommande fyra åren. Jag är av åsikten att det är nyttigt för ett land att byta styre med jämna mellanrum. Förr eller senare så blir regeringen, oavsett politisk färg, maktfullkomlig, vilket i sin tur leder till en arrogans som är dåligt för det demokratiska samtalet. Under sina sista år med Göran Persson som partiledare hade socialdemokraterna glidit in i en "förvaltande" roll, där politiken mer eller mindre gick ut på att se till att ingenting förändrades. Arrogansen upplevdes tydligt när politiker som Marita Ulvskog beskrev maktskiftet 2006 som en "statskupp".
Så på sätt och vis är den nuvarande maktskiftet bra för det politiska samtalet och förändringen i Sverige. Alliansen får fyra år på sig att definiera nya visioner för att sedan återkomma till valet 2018.
Men vad är de största nyheterna i valet? Vattenglaset analyserar.
1. Feministiskt Initiativ kom inte in i Riksdagen.
Trots det höga tonläget så slutade FI på 3,1% och därmed utan en plats i riksdagen, däremot kom man in i flera kommuner. FI:s närvaro skulle ha lett till att man i riksdagen skulle ha ytterligare ett vänsterparti med luddigt finansierade visioner att ta ställning till och knappast förbättrat det redan osäkra parlamentariska läget. Jag tycker FI har varit nyttiga med att lyfta upp jämställdheten som fråga, men det skulle vara riskabelt att ge dem inflytande på riksnivå. Hur det går för FI 2018 beror på hur väl de lyckas hålla ångan uppe och hur de sköter sig i EU-parlamentet. Med tanke på utvecklingen i parlamentet hittills så finns det ingen anledning att dra på för stora växlar. Mycket av FI:s framgång bygger också på att de ridit på en vänstervåg. Om fyra år kan det mycket väl hända att den vågen har dött ut och att det är "inne" att rösta på någonting annat.
2. Sverigedemokraterna blir tredje största partiet.
Åkessons målsättning var att SD skulle bli det tredje största partiet efter valet. I det kan man säga att han har lyckats med råge. SD ökar från 5,7 procent till 12,9, mer än en fördubbling av deras mandat. Med det kan man säga att strategin att marginalisera SD fullständigt har misslyckats. Taktiken hittills tycks ha varit att skjuta undan invandringsfrågan, minimera SD:s utrymme eller, i Aftonbladets fall, konstant kalla dem för "rasister" så fort man får chansen. SD:s framgångar beror på viss del på att invandringsfrågan är så vansinnigt polariserad på riksnivå. Det finns egentligen bara två linjer. Antingen har man SD:s linje, där invandringen är roten till alla problem och enbart dränerar resurser eller så har man alla andras linje, där invandringen inte har några nackdelar utan bara levererar kompetenta, högutbildade människor. Eventuella problem är på grund av "strukturell rasism". Ingen av linjerna håller, men det går inte heller i politiken att enbart ha en linje för att öka invandringen och en för att stoppa invandringen, det behövs medelpunkter. Framför allt behöver diskussionen av invandringsfrågan vara mer nyanserad, och partierna måste sluta göra SD till huvudmotståndare i varje val. Den enda vinnaren på den nuvarande strategin i att hantera SD är Jimmie Åkesson.
3. Parlamentarisk osäkerhet.
Vänsterblocket vann, men det är långt ifrån en stabil majoritet. Vänstersidan får 43,7% mot Alliansens 39,3%. Det är visserligen mer, men med SD:s starka ställning så har Åkesson goda möjligheter att skjuta ned frågor där blocken inte är överens. Det innebär också att Stefan Löfven måste ha stöd både från miljöpartiet och vänsterpartiet, och de är långt ifrån överens i många frågor. Just nu försöker Löfven och en del socialdemokratiska debattörer hävda att det är centerpartiet eller folkpartiets "ansvar" att ta socialdemokraternas utsträckta hand och ingå i ett regeringsbygge för att marginalisera SD. Varken FP eller C är dock intresserade att ingå i en socialdemokratisk regering, vilket man meddelade tydligt.
Jag minns en liknande situation efter förra valet, då de föreslogs från borgerliga debattörer att ett visst antal röstande från vänsterblocket borde avstå från att rösta i riksdagen av samma anledning, för att minimera SD:s inflytande. Ingen på vänstersidan var intresserad. Det är inte mer än rätt att Löfven får ta del av samma huvudvärk. Under nuvarande omständigheter så kommer det inte att bli en blocköverskridande regering, trots att socialdemokraterna gång på gång skickat trevare till småpartierna i Alliansen.
Situationen kompliceras ytterligare av att Åkesson inte utesluter nyval. Löfven kan säkert få ihop en regering, men att få allt att fungera är en helt annan sak. Framför allt budgeten kommer att bli en mardröm, där Alliansen sagt att de kommer att rösta emot, vilket i praktiken ger SD möjlighet att torpedera båda sidornas motioner. Löfven kommer med största sannolikhet att bli statsminister, men huruvida hans regering faktiskt håller ihop är en helt annan fråga. Socialdemokraterna är inte vana vid att ha regeringsbyggen där de släpper in andra partier eller tar särskilt stor hänsyn till deras politik, så det kommer att bli intressant att se hur det slutar.
4. Nej till trängselskatten.
Bor du inte i Göteborg så har du sannolikt ingen aning om att folkomröstningen om den omdiskuterade trängselskatten genomfördes i samband med valet. Det visar sig att nej-sidan troligtvis har vunnit med ett högt valdeltagande, drygt 72 procent. Då det allt mer ser ut som om ja-sidan inte har någon strategi för vad man ska göra vid ett "nej" så ska det bli intressant att se vad man tänker göra. Personligen är jag emot hela västlänken, huvudsakligen för att det är ett skolboksexempel på en fråga där politikerna redan bestämt sig och väljarna inte fått chansen att säga sitt.
Det ska tilläggas att folkomröstningen resulterade i ett nej trots att det pågick valfusk och propaganda för ja-sidan var skriven på röstsedeln.
Västlänken har inte blivit tillräckligt utredd, kommer att kosta för mycket och kommer sannolikt att leda till gigantiska störningar i centrum. Vem är det egentligen som tror att det inte kommer resultera i några störningar när man ska gräva en gigantisk tunnel under centrala Göteborg?
Jag har således ingen sympati för de politiker som nu tvingas inse att hela finansieringen för Västlänken rasar ihop utan Trängselskatten. Förhoppningsvis börjar någon på den borgerliga sidan inse att hela projektet borde avbrytas och mer kostnadseffektiva alternativ utredas.
I sin helhet så kommer det att bli en intressant mandatperiod. Det enda positiva med det parlamentariska kaos som sannolikt kommer att uppstå är att det i praktiken garanterar en borgerlig valseger vid nästa val. Alliansen behöver återfokusera och moderaterna ska välja en ny partiledare i vår, eftersom Fredrik Reinfeldt avgår både som statsminister och partiordförande. Valet är klokt, det är en helt annan sak att leda ett parti i opposition än i regeringsställning. Vi återfokuserar, kommer tillbaka och vinner valet 2018.
Det kommer som sagt fler val, och fler mandatperioder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar