Det goda våldet

En smärre debatt har uppstått mellan Aftonbladet och Dagens Nyheters kultursidor. Ämnet ifråga är antifascismen, och varför de flesta liberaler föredrar att hålla sig på en armlängds avstånd.

Det började med att Jasenko Selimovic skrev en artikel på DN kultur som i sin tur var svar på en tidigare artikel som Judith Kiros hade skrivit i samma tidning. Selimovic skrev:

Demokratin i Sverige utmanas i dag från två håll. Den första faran är de främlingsfientliga, som börjar ifrågasätta människors lika värde. Den andra faran är den radikala vänstern, som inte förstår att människor måste bli tagna för ansvarsfulla och kloka för att agera ansvarfullt och klokt. 

Liberalernas uppgift är därför att hitta den smala vägen mellan Skylla och Karybdis där man bekämpar de främlingsfientliga samtidigt som man bekämpar försök att nagga på demokratin. Hålla rent åt båda håll. ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden”, heter det ju på liberalernas affisch från 1936. 

För vi har inget annat val. Det gäller att lita på förnuftet, på argumenten, på människor omkring oss. Jag är säker på att den överväldigande delen av oss då kommer att värna demokratin. För, till syvende och sist: det är allt vi har som är något värt. 

Vi bör fästa blicken ”vid det viktigare” säger Judith Kiros. Jag håller med. Men vi tycker olika
om vad som är viktigast. För er är demokratin underordnad er kamp. 

För mig är demokratin viktigast. Därför vill jag inte vara med er.

Det Selimovic hävdar är att vänstern är inkonsekvent. Man betraktar demokratin som underordnad "kampen" och använder stundtals precis samma metoder som de man säger sig bekämpa. Det tog givetvis hus i helvete och Åsa Linderborg replikerade på Aftonbladets kultursida idag.
Resonemanget går som det brukar göra när den här typen av frågor diskuteras.

Vi som gillar olika tänker alltså olika, men vi gör gemensamt motstånd när fascisterna marscherar. Under sensommaren har vi tittat på ett nasseparti som en ny svensk folkrörelse just har slagit i spillror. Sen har vi vänt oss om och tittat på varandra med samma undran: Vi har segerfest här, men var är liberalerna?
Svar: De är upptagna med att ifrågasätta oss. De jagar hellre antirasister än fascister.
Liberalerna är en lika brokig skara som vänstern, och vi är båda duktiga på att generalisera kring varandra. De liberaler som nu behärskar det offentliga samtalet, det är de vi avser, har valt att inte bara ställa sig utanför den antirasistiska folkrörelsen – man har gått in för att beröva den dess legitimitet.
Selimovic utropar sig själv till antirasistisk talesperson för liberalerna.
Fine. 

För er är nu läget följande: När Svenskarnas parti härom lördagen samlades på Gustav Adolfs torg (jag var en av få journalister på plats), höll partiledaren Stefan Jacobsson ett tal där han tackade ”liberalerna” för stödet mot alla ickedemokrater. Han gjorde en gest bort mot Kungsträdgården, där ickedemokraterna manifesterade idén om alla människors lika värde.

Hur ska liberalerna förhålla sig till det? Vad är egentligen ett ”liberalt” förhållningssätt till nazism och rasism? Vad är demokrati?

Jag som ser på situationen i ett annat perspektiv ser inte oväntat något annat än Linderborg.
Svenskarnas Parti representerar en mycket liten och extrem minoritet, på sin höjd omfattar man någon tiondels procent av väljarna. Hade deras manifestationer genomförts ostörda så hade det på sin höjd genererat en notis i lokaltidningen. Nu fick man istället förstasidor i de rikstäckande tidningarna.
Den sortens publicitet kan inte köpas för pengar.
Antifascisterna har alltså inte slagit något i spillror, snarare så har de upphöjt ett litet perifert extremparti till en debatterad samhällsfråga. Det kommer knappast att inverka negativt på SvP:s rekrytering, snarare tvärtom.
Till saken hör också att när demonstrationer urartar, så som skedde i Malmö, och det blir bråk mellan poliser och motdemonstranter så framstår SvP som de civiliserade, laglydiga medborgarna, medan motdemonstrationerna mest påminner om en lynchmobb. I efterdyningarna fick man höra saker som att det våldet som "antifascisterna" använder sig av skulle vara någon form av självförsvar. Det gör inte det hela bättre.

En av sakerna som separerar liberaler från vänstern är att vi är konsekventa. Våld som politisk metod ska alltid förkastas. Det är ingen skillnad på att använda våld för att förtrycka meningsmotståndare och att använda den för att "försvara demokratin". Slutresultatet är ändå detsamma: du slår någon på käften för att denne inte har samma politiska ideologi som du själv. Vänstern tycks däremot ha enorma problem med att kompromisslöst ta avstånd från våldsanvändning när det är den ena sidan som sysslar med det.
Som Selimovic visar i sin artikel så tycks olika metoder vara förkastliga en sekunden, för att sedan bli fullt legitima när det är antifascisterna själva som använder dem. Det demokratiska samhället, där yttrandefriheten är en väsentlig del, tycks vara underordnat "kampen".
Personligen anser jag att idioter har precis samma rättighet att föra fram sina ideologier, oavsett om de är nazister, kommunister eller någonting där emellan. Om ryggradsreflexen är att försöka tysta ned åsikter som inte överensstämmer med de egna så är det inte demokratin man kämpar för, utan något annat.